Smakprov från boken

Med ett ryck satte tåget sig i rörelse. Folket på perrongen tog ett steg närmare och farvälen blev allt högljuddare. Mitt i trängseln stod mor som en staty. Det svarta floret gav hennes ansikte konturlösa drag, men han kunde ändå se blånaden under pudret. Franz hjärta knöt sig i bröstet.

När mor hade omfamnat honom hade hon tryckt något i hans hand. Nu öppnade han den. Där låg morfars halssmycke. En G-klav i silver. Snabbt slöt han handen igen och stoppade ned den i fickan innan far såg det. Han pressade ansiktet mot fönstret för att försöka se mor en sista gång, men de gled ut från stationen och omslöts av kvällsmörkret.

Hans ansikte avtecknades mot fönstret och det lätta duggregnet bildade de tårar han höll tillbaka och rann ned för spegelbildens kind. Far öppnade dörren in till deras privata kupé och tog av sig rocken. Han vände sig mot Franz och log något stelt.

"Så då var vi på väg mot ditt nya äventyr."

Rösten var tillgjord och Franz satte sig och tittade ned på skorna. Ett skosnöre hade gått upp och han snodde snabbt ihop en rosett. Far sjönk ned på sätet intill och tittade ut genom fönstret.

"Hoppas det inte regnar i München imorgon. Det vore tråkigt. Eller vad säger du?"

Franz satte sig upp och mötte hans blick. Den såg nästan vädjande ut.

"Det gör detsamma."

Franz röst var låg, knappt hörbar. Fars ögon mörknade snabbt för att sedan flacka runt i kupén en stund. En djup suck fick Franz att sätta sig rakare.

"Jag begär inte att du ska uppskatta det jag gör för dig nu, men tro mig när jag säger att detta är för ditt bästa. Jag var inte så mycket äldre än du när mina föräldrar skickade i väg mig på internatskola. Jag minns att jag var orolig. Det var inte lätt att riva upp det man hade som tolvåring, men som jag ser det nu, så var det något som formade mig till vad jag är i dag."

Franz såg på sin far. Format honom. Till vad. En som slog mor. Minnesbilder, bleka som gamla foton passerade. Far stående med armen runt mor med en liten Franz sittande på axlarna. De skrattade. Bilden stod på sidobordet i salongen hemma. Franz brukade se mor lyfta upp fotot då hon trodde hon var själv. Höll i det som om det var något ömtåligt. Fars mun stramade.

"Jag förväntar mig att du svarar på vanlig konversation."

"Jag vet inte vad jag ska svara."

Skosnöret blev intressant igen och Franz började peta på det. Far nickade kort och reste sig.

"Jag förstår. Jag går till salongsvagnen och röker. Du kan försöka skingra dina tankar med en bok."

Dörren till kupén slog igen något hårt. Tårarna som runnit på fönstrets spegelbild började rinna på riktigt.

Fars dova snarkande höll Franz vaken och han vände på sig för kanske hundrade gången. Det monotona ljudet av skenskarvarna började sakta bli glesare för att efter en stund upphöra. De hade stannat. Svaga röster hördes från utsidan. De stod vid en station.

Franz knuffade till kudden och lade ned huvudet. En olust smög sig på honom. Något som växte och tycktes ta struptag på honom. Plötsligt fylldes kupén av ljudet från ett lok som pustade till och långsamt passerade utanför fönstret i motsatt riktning. Olusten gick över till ett vibrerande i huvudet, nästan ett tjut som fyllde varje skrymsle och vrå.

Franz satte sig upp. Långsamt, som om någon drog i honom, reste han sig och gick fram till fönstret. Rullgardinen steg likt en ridå när han drog i snöret. Utanför passerade ett tåg långsamt på en armlängds avstånd. Han såg förhäxat på de neddragna fönstren medan tjuten tilltog i huvudet. Som om en blixt träffat honom tog han ett steg bakåt och stirrade in i en kupé med uppdragen rullgardin.

Ljuset var svagt från en lampa i hörnet, men han såg tydligt flickansiktet som var vänt mot honom. Blodröda lockar som ramade in det lätt trekantiga ansiktet med höga kindben. Men det var de gröna ögonen som fångade honom. Utstrålningen av rent ursinne. Deras blickar möttes på endast någon meters avstånd och tjutet nådde sitt crescendo. Det var hon från drömmen. Han föll ihop på golvet.