Om författaren

Som liten lintott i slutet av 70-talet blev jag sittande i bänken i lågstadiets klassrum brottandes med bokstäverna. Dessa knepiga och mystiska figurer som jag aldrig fick någon ordning på. Skammen att alltid få alla fel på rättstavningstesterna och aldrig hänga med i läsuppgifterna skapade en lintott med övertygelsen om att han var dum. Först när jag började fjärde klass och bytte lärare så insåg hon att något inte stod rätt till med den lilla blyga lintotten. Efter ett antal utredningar slog man fast att han var ordblind som det hette på den tiden. Dyslexi kallar vi det idag.

Till min hjälp ställde man fröken Aino Eriksson, en äldre luttrad kvinna med en ängels tålamod och näsa för barn. Hon insåg snabbt att hennes högläsande av meningar, som lintotten sedan förväntades skriva ner, var en meningslös uppgift. Han hade redan givit upp och såg drömmande ut genom fönstret. Hon insåg att hon behövde locka fram lusten att skriva på något annat sätt, så hon gav lintotten en skrivbok och bad honom skriva en berättelse. 

Det tog en stund innan lintotten kom sig för att börja, men eftersom han försökte så formade det sig ord och meningar. En fullständig katastrof gällande stavning och grammatik dock, men det fanns något befriande i det. Aino rättade och gick igenom det lintotten skrivit inför nästa hjälplektion och så rullade det på.

Innan lintotten gick ut mellanstadiet hade han skrivit ett flertal berättelser och Aino lyckades även väcka läslusten till liv. Han tog sig igenom de gamla klassikerna som Robin Hood, Ivanhoe och Svärdet i stenen. Gränsen gick dock vid Iliaden. Berättelse på vers var inte lintottens grej. 

Allt detta förstördes effektivt då han flyttades till högstadiet på annan ort och fick en svenskalärare som inte förstod lintotten på något vis. Den dåliga handstil, som var ett skydd för att dölja den dåliga stavning, skulle botas med välskrivningsböcker och lintottens fantasifulla berättelser fick alltid dåliga omdömen och sidan full med röda bockar.

Nu har inte lintotten så värst mycket lin kvar på totten. Man har kommit till åren och kände att det minsann inte dög att gå igenom livet med en övertygelse att inte kunna skriva en bok, så då skrev jag en bok och fler kommer det att bli. 

David