Om författaren

Att vara dyslektiker och  författare är som att försöka lösa ett Rubiks kub med förbundna ögon – och ibland känns det som att någon dessutom snurrat på kuben när man tittade bort. Min resa började redan i lågstadiet, där bokstäverna mest liknade små myror som sprang åt alla håll utom dit jag ville. Stavningstesterna blev snabbt min nemesis, och varje röd bock i marginalen var som en liten påminnelse om att jag inte riktigt passade in.

När diagnosen ordblindhet (dyslexi, som vi säger idag) kom, var det både en lättnad och en ny utmaning. Plötsligt skulle jag hitta nya vägar för att uttrycka mig, och min räddning blev fröken Aino Eriksson, som med ängels tålamod och kreativitet lyckades locka fram min skrivlust. Men även med hennes hjälp var varje berättelse en kamp mot stavning, grammatik och den där inre rösten som undrade om det verkligen var någon idé att fortsätta.

Senare, när jag hamnade i högstadiet, blev utmaningarna nästan komiska. Min handstil, som jag hade utvecklat till ett slags kryptiskt skydd mot stavfel, skulle nu "botas" med välskrivningsböcker. Mina fantasifulla berättelser möttes av svala omdömen och sidor fulla av röda bockar. Det var som att försöka odla rosor i snöstorm – kreativiteten frös inne och självförtroendet fick sig en rejäl törn och det tog närmare 35 år innan jag vågade igen.

Men den största utmaningen har varit att våga tro på min egen förmåga. Att skriva en bok – och faktiskt ge ut den – är som dyslektiker att hoppa bungyjump utan att riktigt veta om repet håller. Jag har fått skriva om, stryka, lägga till och börja om fler gånger än jag kan räkna. Stavningen är fortfarande en utmaning, och ibland känns det som att Word rättstavningsfunktion är min bästa vän (eller fiende, beroende på dagsform).

Och ändå – trots alla hinder, tvivel och röda bockar – har jag fortsatt. För varje gång jag lyckas formulera en mening som känns rätt, varje gång någon läser och uppskattar min berättelse, så är det värt allt slit. Utmaningarna är många, men de har också gjort mig envis, kreativ och ganska bra på att skratta åt mig själv. För om det är något jag lärt mig, så är det att humor och uthållighet är författarens bästa verktyg – och att det aldrig är för sent att skriva sin egen historia.

David