Smakprov från boken

Vanja lade handen på hans axel.

"Efter den här dörren finns ingen återvändo."

Franz bet åt och nickade. Vanja öppnade dörren och föste Franz framför sig in i en salong. Rummet var stort med två stora dubbelfönster ut mot bergen. Vid ett av dem såg han siluetten av en flicka.

"Rebecka, får jag presentera din nya partner."

Siluetten lade huvudet på sned. Solen sken in och Franz fick skymma ögonen med ena handen. Hon vände sig om och nu glimmade håret till i rött. En kall kår kröp åter upp för ryggen. Samma ögon som hade mött honom genom tågfönstren. Hon var klädd i en svart åtsittande dräkt som gick en bit upp i halsen med byxor som slutade i ett par svarta skor av läder. Hon lade händerna på ryggen och närmade sig långsamt. Franz tog ett kliv bakåt in i Vanja som lade handen på hans axel.

"Rebecka kommer bli den som ska undervisa dig."

Hon stannade ett steg ifrån Franz. Hennes gröna ögon var låst i hans. Han svalde och hon drog lite på ena mungipan, tog sedan ett till steg framåt så att hon nästan tog i honom.

"Jag vet inte om han har det som krävs."

Hennes röst var lågmäld, men hennes ögon skrek. Franz vek undan blicken för en sekund innan han vände den mot henne igen.

"Vem är du att bedöma det?"

Han förvånades över vreden i rösten. Hennes mungipa sjönk ned igen och munnen blev till ett smalt streck.

"Mästaren hade straffat dig för det."

Vanja styrde Franz åt sidan och sjönk ned till Rebeckas nivå.

"Det här är Den Äldstes vilja. Han företräder Rådet. Vad skulle Mästaren ha sagt om det?"

Rebeckas ansikte mörknade.

"Jag gör det Rådet befaller."

"Naturligtvis."

Vanja reste på sig.

"Jag lämnar er så att ni kan bekanta er med varandra."

Franz hann inte reagera innan hon var ute ur rummet och dörren stängdes. Rebecka stod kvar och tittade rakt in i dörren. Han tog ett djupt andetag.

"Jag vet att jag är ny, men skulle du kunna…"

Hon höll upp handen mot honom.

"Tyst. Du får endast tala då jag säger till."

"Men…"

Smällen tog rakt i bröstkorgen och all luft klämdes ur hans lungor. Han sjönk ned på knä. Hon stod fortfarande med höger ben höjd mot honom.

"Jag är din Mästare nu. Du lyssnar på vad jag säger, gör det jag ger order om." Hon hukade sig ned så att hennes mun hamnade intill hans öra. "Du är ett misstag, en onytting. Men mina order är att förbereda dig för uppdrag och jag lyder."

Franz fick åter luft i lungorna och öppnade munnen. Hon tog ett stadigt tag om hans käke. Han såg in i de gröna ögonen och nickade. Hon reste sig upp och gick utan ett ord ut från rummet. Orken rann av honom och han blev liggande på golvet. Skulle det vara med henne han skulle bekämpa Nazisterna? Det spelade ingen roll just nu. Tanken att han skulle kunna skada dem som tagit allt från honom, om det än skulle bli med djävulen själv, så fick det bli så.