Prologen - Den sjunde dagen - Bekännelsen

Varje berättelse har en början. Prologen till Den sjunde dagen introducerar de krafter, val och frågor som kommer att forma berättelsen – innan allt ännu är synligt.

26 februari 2024 Siegsdorf

Bilen bromsade in framför de två rostbruna järngrindarna. Mannen som körde bilen vände sig om och såg på den magra och lätt kurande gestalten i baksätet. Det vita tunna håret var draget bak till en knut i nacken och den gula kappan satt hårt knäppt, trots att bilen var varm. De blå vakna ögonen mötte hans. Han kunde känna styrkan i blicken, men även något annat.

"Är ni säker på detta Gammelmor?"

Hon sträckte på sin nacke för att se över hans axel och vidare längs allén som sträckte sig bortom grindarna. Ovan trädtopparna skymtade taket på en stor herrgårdsbyggnad.

"Alldeles säker."

Han drog ett djupt andetag och klev ur. Ur innerfickan plockade han fram ett kuvert och skakade fram en nyckel. Låset i grinden var nytt och bröt av mot det roströda. Han vägde nyckeln i handen innan han stoppade in den i låset och vred om. Med ett gnissel svängde grinden upp och han spärrade den med stöttor mot marken för att sedan stanna upp och lyfte blicken längst allén. I slasket från veckans snöfall skymtade det bilspår. Någon hade varit här.

Ett dovt knackande hördes från bilen och han satte sig bakom ratten, lade i växeln och tryckte på gasen. Bilen tog ett litet skutt framåt och de passerade grindarna. Han tycktes höra en suck från Gammelmor och vände sig om. Hon följde varje ek de passerade med blicken medan munnen rörde sig i ett tyst mummel. Det hade börjat att skymma, men han var nästan säker på att han såg en tår på hennes kind. Det knöt sig i magen.

De nådde slutet av allén och rullade upp framför en tre våningar hög herrgårdsbyggnad. Fasaden i sten var sliten och grå och överväxt av humle. Träd växte runt omkring honom som räckte en bit över bilen och han fick lov att kryssa sig fram till stentrappan där han bromsade in. Knuten i magen tilltog då han klev ur och försökte ta in det han såg.

Han lät blicken löpa längs fasaden. Fönstren var svarta, men det som förvånade honom var frånvaron av vandalism i form av klotter eller krossade rutor som annars drabbade övergivna byggnader. Och sedan var det spåren från den andra bilen. De slutade precis där han stod och i snön såg han fotspår upp till dubbeldörrarna där någon tydligen trampat runt en del. Han vaknade till då det bankade på fönstret till bakdörren.

Han öppnade den och sträckte fram handen. Hon lade sin hand i hans, den kändes tunn och benig när han hjälpte henne upp. Hon vinglade till lätt och blev sedan stående och lät blicken löpa över byggnaden. Försiktigt lade han sin hand på hennes axel. Som belöning fick han en skarp blick från henne och han tog ett steg tillbaka.

"Är du säker på det här?"

"Det har du redan frågat."

Hon började mödosamt gå uppför stentrappan mot den gamla slitna dubbelporten i ek. Han följde efter och noterade att dörren även den hade ett helt nytt lås och han förde in nyckeln och vred om. Dörren gnisslade lätt då han långsamt öppnade den. Det kvarvarande dagsljuset trängde in genom både fönster och dörren men tycktes ändå inte kunna betvinga skuggorna innanför. Med ett djupt andetag tog han klivet in.

Luften var tung och en svag doft av mögel och jord nådde honom, men det fanns något mer som kröp inom honom och han kände hur han började svettas. Ur fickan plockade han upp ficklampan han köpt på vägen dit. Ljuset vräkte sig in bland skuggorna och jagade dem på flykt. Han vred runt käglan och såg en hall som sträckte sig upp till tredje våningen.

På golvet låg en enorm ljuskrona med sin trasiga kedja ringlande som en orm över den. Han lät ljuset spela över golvet, det var täckt med damm, men han såg inga tecken på att någon annan varit inne.

Ovanför en dubbeldörr mitt över hallen hängde en örn hållandes en svastika. Han drog häftigt efter andan och kylan över ryggen återkom. Gammelmor gav honom en lätt knuff och han tog ytterligare ett steg in. Hon följde efter och blev stående och såg sig omkring. Han kunde höra hennes tunga andhämtning.

"Mår du bra?"

Hon dröjde med svaret.

"Snart kanske."

"Vill du berätta varför vi är här?"

Hon skakade häftigt på huvudet och tecknade åt honom att gå mot en av trapporna som löpte på vardera sida om hallen upp mot andra våningen. Han gick med bultande hjärta mot den medan han lät käglan spegla över andra våningen.

"Nej, under trappan."

Han stannade och såg vart hon pekade. De rundade trappan och kom fram till en dörr under den. I dammet såg han ordet kök. Han kände på handtaget och tryckte försiktigt in dörren. Här var skuggorna fler och svårare att jaga bort med ficklampan. Efter två steg in i köket vände han sig om och såg hur Gammelmor lutade sig mot dörrkarmen medan blicken svepte över köket.

Kvar var grytor och bunkar snyggt staplat på bänkar. I hörnen stod stora köksmaskiner täckta av damm och på hyllor längs väggen stod porslin staplat. Hon drog med handen över munnen innan hon tvekande tog ett steg in. Han väntade tålmodigt tills hon kom fram till honom.

"Vad vill du göra nu?"

Hon pekade mot andra väggen och en oansenlig dörr. Han lade armen om henne utan att hon protesterade och långsamt närmade de sig dörren. Han kunde känna hur hon tvekade allt mer.

"Man får vända om man vill."

Hon grep allt hårdare runt hans arm.

"Man kan aldrig fly från sitt förflutna."

Med de orden tog hon sista steget fram och lade den andra handen på handtaget och frös där.

"Jag tillbringade sex år av min uppväxt bakom den där dörren."

Hon skälvde till.

"Min barndoms mörkaste och ljusaste stunder lever därinne som minnen."

Med de orden tryckte hon ned handtaget och drog upp dörren. Ljuskäglan fyllde hela den lilla hallen. På väggarna hängde fortfarande gamla svartvita fotografier på filmstjärnor från 1930-talet. Med ett tyst gnyende tog hon klivet in och han följde efter. Endast några kliv in kom en dörr till vänster som hon stannade vid. Långsamt lutade hon sig framåt så att pannan vidrörde den. Han kunde höra henne mumla.

"Jag ville bara ha en vän."

I ljuset från käglan såg han en tår rinna längs hennes kind. Hon verkade krympa där hon stod. Han ville slita henne därifrån, ta henne ut till bilen, men någonstans förstod han att detta var viktigt. I stället lade han försiktigt sin hand på hennes axel och så blev de stående en stund innan hon varsamt lyfte bort hans hand.

"Försoningen väntar."

Med de orden öppnade hon dörren och klev in. Han riktade ficklampan in genom dörren, men bländades av reflexen i fönstret och han fick rikta den ned i golvet. Rummet var litet och bestod endast av ett bord och två stolar intill fönstret. Ett tunt lager damm täckte allt.

Vid väggen till höger satt ett fotografi och det tog honom en stund innan han förstod vad han såg. Hitler i blekt färgfoto skymtade bakom det dammiga glaset. Han skulle just säga något om det då han såg hur Gammelmor segnade ned på knä framför motsatta väggen. Där hängde ett till fotografi. Hon strök det rent från damm medan läppen darrade.

"Förlåt mig Franz."

Rösten var tunn. Han gick närmare och såg en svartvit bleknad bild, men man såg tydligt tre barn på fotot. Två som stod bredvid varandra med en stor ek som fond. En flicka och pojke, hon höll en arm om honom och de log. Strax bakom lite vid sidan av stod en till flicka. Även om bilden var kornig så såg man hennes strama mun och blicken brände. Han lade åter sin hand på hennes axel och hon lade sin hand på hans.

"Kände du barnen på bilden?"

Hon nickade. Ett krokigt darrande finger närmade sig den leende flickan.

"Där är jag."

Han synade flickan noga, hon var blek och kornig, men det var Gammelmor.

"Du var vacker. Hur gammal var du här?"

"Tolv år."

Hon klappade hans hand.

"Och där är han jag måste försonas med. Min underbara Franz."

Han synade pojken och reagerade på hans kläder.

"Har han en SS-uniform på sig?"

Hon nickade.

"Det här var en skola för unga och begåvade barn driven av SS."

"Var han nazist?"

Han tvekade en stund, frågan bar emot, men han var tvungen att ställa den.

"Var ni nazister?"

Hon skakade långsamt på huvudet.

"Han ville inte men hans far tvingade honom."

Han kände hur hon skälvde till under handen. En lång stund gick under tystnad men så flög en fråga genom huvudet.

"Den andra flickan, vem var hon?"

Det blev åter tyst. Han kände hur Gammelmor slutade skälva, sedan kom rösten, en oktav lägre. Nästan i ursinne.

"Hon var djävulen."

Efter de orden sjönk hon ihop på golvet och slöt ögonen. Han strök henne över ryggen medan en kyla började spridas inom honom. Hennes andetag blev långsammare. Han tog tag i henne och reste henne upp så att deras ögon möttes. De var vattniga och frånvarande och hon mumlade bara.

"Rose."

Han skakade henne så blicken vaknade till.

"Vi kan inte vara kvar här, vi måste gå, annars kommer det förflutna att förgöra dig."

Hon såg in i hans ögon och ett leende kom över hennes läppar.

"Jag känner hans närvaro. Han är här hos mig. Allt är förlåtet, jag är fri att gå vidare."

Paniken tog tag i honom och han började släpa henne mot utgången, men hon sjönk ihop i hans famn och de landade båda på golvet. Hopplösheten kom över honom och tårarna började rulla utför hans kind. Han kände hur hon sakta blev allt tyngre, men han förmådde inte resa sig. Långsamt lade sig hopplösheten och ett lugn kom över honom. Allt var utanför hans kontroll. Han vaggade henne sakta i famnen medan hennes andhämtning blev långsammare för att slutligen upphöra med en lätt rossling. Han höll henne en stund medan han strök över hennes tunna vita hår. Han mindes alla sagor hon läst för honom, hennes varma röst, hans fasta punkt under uppväxten.

Försiktigt lade han henne på golvet. Ansiktet var fridfullt, men blicken var tom. Han slöt hennes ögon för den slutliga sömnen. Sedan reste han sig och plockade ned kortet med de tre barnen och lade det på hennes bröst innan han knäppte hennes händer över det. Han släckte ficklampan och sjönk ned mot väggen intill henne.

Rummet kändes med ens mindre, men han betvingade paniken. Skymningen kröp in genom fönstret och sakta försvann hennes konturer. Han fumlade med brevet i innerfickan. Han tände ficklampan igen. Bakom nyckeln låg även kortet med texten. På baksidan fanns ett telefonnummer. Han tvekade en stund innan han slog det. Redan efter en signal svarade det. En hes tunn röst hördes.

"Fick hon frid?"

Han kände hur det knöt sig i magen.

"Vem är ni?"

"Hon har burit på en sorg som inte velat läka."

"Vem är ni och vad betyder det här?"

Det var tyst för en stund. Sedan hördes en lätt hostning.

"Det är oviktigt. Det viktiga är att sorgen nu har läkt. Min skuld är betald."

Ett klick avslutade allt.